Vådan av ett långt hår.

Var hos frisören igår. Det var ett tag sedan sist, en sju månader sisådär. Dock infann sig, liksom sist jag var där (och gången dessförinnan), en känsla av att jag skulle kunna vara en okänd medlem i Europe. Det borde vara förbjudet att ha speglar framför kunden i en frisersalong. Frisörerna borde kunna ha nån vinkelspegelanordning på pannan så att bara de (stackarna, men de har ju åtminstone betalt) ser ansiktet på en istället. Eller så skulle man serveras en snabbverkande cocktail av läkemedel med antidepressiv verkan innan hårtvätt. Man kan ju bli självmordsbenägen för mindre än att tro sig vara John Levén's okände bror i 45 minuter. Huvaligen.

Jag har bestämt mig (nu igen).

Jag är så less på att känna skuld för att jag är otillräcklig. Här och nu vill jag gärna ha en känsla av att jag gör det jag kan, att det jag gör är bra, och att det måste vara gott nog. Tillräckligt. Jag vill känna mig tillräcklig. Därför ska 2008 skall bli året då min inre nedärvda spanska inkvisition (eller är det du, Luther?) förintas i sin egen helveteseld. Om det betyder att jag får brinna i evighet senare, så gör det ingenting.
Fan, vad skönt det känns.
Amen.

Julmust-junkie.

C'est moi. Vid en promenad över älven och en titt ner i dess isvattensörja tidigare idag etsade sig ett begär efter en brun, kolsyrad läskedryck fast i mitt sinne - vilket sinne vet jag inte, men det lär inte ha varit det sjätte för det tror jag inte att jag har nåt. Då hade jag antagligen inte behövt leta i hela stan för att få tag i en butelj, som jag nu fick göra. Inte en flaska sockerstinn must så långt ögat kunde nå; till slut gjorde jag det Cocacola drömmer om att alla ska göra på jul - köpte en cola istället. Fast Pepsi. Mest bara för att inte göra som Cocacola vill. Men se, innan jag hunnit korka upp uppdagades som en gåva från skyarna en flaska påskmust i den lilla jourbutiken (ty de var så serviceinriktade att de fortsatte leta trots att jag redan gråtit ut och gått därifrån med min cola) och jag blev inropad igen. På den dammiga läsken hade visserligen datumet gått ut men jag fick pruta ner den till vanligt matvaruaffärspris mot att jag inte skulle komma och klaga om jag fick ont i magen. Och det lovade jag att jag inte skulle. Lite får man ju tåla.