O-De-La-Li.

Hoppsan, vilken dag! Inte så sjuk, bara jävligt hes och med en djup härlig rosselhosta. Brevbärar'n kom med den fine nye hjälmen jag köpt på annons. En hederlig kille som sålde den, inte som dummot i Småland (jag hoppas hans pappa får blomkålsöron av sin hjälm). Lunch i stan och eftersnack med kompisar från förr, sedan snabbsnurr i "nya" gallerian i väntan på ett påstanplanerat glas vin med nya kompisar. Gick in på de kvinnliga hemmapysslarnas hårdporrbutik Panduro - knappt en varelse av hankön därinne; de har ju Clas O med lite mer rejäla doningar mittemot - och reashoppade lite, ty jag planerar ju oxå att skapa ting en vacker dag. Lika bra att göra det med reamaterial för det kommer kanske ändå att vara oanvändbart. Sedan ett glas rosévin som det ska vara i sommar (vilket jag för övrigt inte förstår; ett gott vin är väl gott oavsett väder? Om man nu inte ska ha något annat som tillhör given säsong och lämpar sig särskilt väl till, menar jag). Hur som, detta glas växte sedan till en hel fin middag med efterrätt och allt, och det var sååååååå trevligt! Leve!

Men vet ni vad?

Jag har ju stickat klart den andra sockan. Klämde de sista femton varven (eller vad det kan ha varit fråga om) när jag satt här med min panodilstinna blick. Jag förstod för ett tag sedan att man som stickare kan drabbas av second sock syndrome, ett allvarligt tillstånd där man inte kan färdigställa eller kanske ens påbörja maken till den första sockan man stickat. Men jag tog mig ur det. Panodil är bra, helt enkelt. Sockorna ser inte likadana ut vid tårna (den första är finast), för jag mindes inte hur jag hade gjort - det var ju trots allt några månader sedan jag stickade sist - men de är ganska lika långa och breda, och har samma färg. Inte så illa för att vara första paret ut.

Borrelia-damen.

Har varit sjuk i några dagar. Riktigt ont överallt hade jag, men jisses, vad bra det är med Panodil. För jag mådde riktigt dåligt tyckte jag, men Panodil 1 g x 4 i några dagar tog ju bort nästan alltihop. Kanhända är det den där fästingen jag blev biten av för ett tag sedan som smittade mig med nån skit, annars är det väl en hederlig influensa. Nu är det bättre iallafall. Avvaktar provsvar.

Knark.

Jag /miss/brukar vidare: Tankar För Dagen. Nu med Lars Hillås.

Födelsedag - jaaaaaaa!

Med risk för att vara riktigt tjatig: Tankar För Dagen - igen.

Vemod.

Dragspel och grejer. Fint som snus det, och jag snusar ju inte ens. Här.

Väl Talat.

If I Leave You, It's For The Joy Of Coming Home. Det är fint sagt.

Döööh.

Sitter här och defragmenterar datorn - hittade knappen alldeles själv. Det är ju bra, men vad kan man ställa för diagnos på en som sitter och tittar på staplarna som knappt ens rör sig (så långsamt går det)? Det kommer förmodligen att ta resten av kvällen, ska jag sitta här och titta bara? Kanhända det, men jag ska försöka slita mig. Kanske sätter jag mig och nystar garn eller något annat ickeproduktivt. Milda makter, det är jag ju så bra på. Jag tror att jag skulle passa bra i ett fångläger där man får gräva en grop bara för att strax därpå fylla igen den - jag skulle antagligen inte tycka att det var ett dugg konstigt.

Lumorhumor.

Nattlig genomlyssning och recitation av Nationalteaterns fantastiska kommunistpropagandabarnpjäs Kåldolmar och Kalsipper tillsammans med en kollega. En enda liten mening räckte för att skicka oss på en samhällsomstörtande odyssé från Viskafors till Vietnam och hem igen till mammas famn. Jävlars, vad gôtt!

Mer Filosofi Åt Folket.

Vi tar ett avsnitt till då; Tankar För Dagen. För den som vill ha ett maraton eller välja själv finns hemsidan, andra kan förlita sig på min ypperliga urvalsförmåga. Eller nåt.

Humlan, skapelsens konung.

Repris. Patricia Tudor-Sandahl i Tankar För Dagen tål att begrundas. Om och om igen.

Här händer det grejer.

Till exempel att en granne nyss kom över och fick "låna" en kopp socker. Det har aldrig hänt mig förut, så det var roligt. Ett sånt grannskap har jag alltid velat ha. (Att han väckte mig gjorde inte så mycket, jag borde ju ändå ha gått upp för länge sedan).
Jag har varit ordentligt bakis och sömndepraverad oxå, och det var nog 15 år sedan sist. Det var inte roligt, men det var värt det. Jag tror att jag fick förmedlat det mesta (herregud, det tar ju aldrig slut!) av det jag behövde få ur mig. Eller att jag sade det åtminstone. Och allt jag sa menade jag - det var inte bara för att jag var full som han var min bäste kômpis - jag har ju försökt konstruera ett talarmanus för det här ögonblicket hur länge som helst. Vi får se hur det går.

Cardboard Men Are Strong...

...But Paper Can Be Torn. Allra sötaste The Lightning Seeds levererar hoppfulla ord på nattkröken. Sånt tycker jag om.

Tjaaaaa.

Här sitter jag och suger på lite vinrester från kvällen. Det var för jäkla trevligt, ämnesvalet till trots. Fem kvinnor med kassa relationer till sin mamma (vi skulle ha kunnat vara så många fler och det kommer defintivt att bli fler tillfällen för alla som inte var med i kväll). Två med egna barn, en i vardande, två utan. Själv beaktar jag att förbli utan om sannolikheten är mer än 75% att jag och ett barn får en dålig relation. Jag är ganska säker på att min mamma INTE vill att hennes barn ska ha en lika dålig relation till sin mor som hon hade till sin, och ändå är det kanske på väg att hända. Det vete fasen om det är värt risken.

Jag flytt' int'...

... just nu, men jag skulle bra gärna vilja ibland. Den senaste veckan har jag velat flytta till Ammerickat bara för att jag skulle vilja kunna vråla "hell yeah" utan att riskera skumma blickar. Till låten For Reasons Unknown med the Killers till exempel. Vill man höra den så kan man gå hit och lyssna och titta. Det borde alla göra.

Biten.

Första fästingbettet i livet. Underligt hur välbekant man är med sin kropp ibland. Man har så mycket prickar och fläckar man sällan tänker på, men jag såg att den där lilla dutten inte hörde till mig, vilket var en riktig iakttagelse. Nu är den borta, och det är bara att hoppas att det var en frisk liten jävel. Den som lever får se.

Pyjamaslycka.

Har vid 35 års ålder äntligen fått min första superhjältepyjamas. Spindelmannen pryder mitt bröst och jag drömmer om stora nät att fånga allehanda ting i. Onda som goda.

Existensmedium.

Tankar för dagen, nu igen.

Ärthjärna?

Det tror jag att killen som skulle sälja sin MChjälm till mig har. En annons som legat ute på Blocket en månad, jag ringer, vi avtalar köp, byter kontonummer och adress, och några timmar senare ringer han och säger att hans pappa (som han bor hos för att spara pengar till hojen) vill köpa hjälmen, så jag får inte köpa den längre. "Men, jag var ju först", sa jag, men det hjälpte inte. Hur kan det ta en månad för två som bor tillsammans att komma på att den ene kan sälja till den andre, och varför just idag när det nu verkligen fanns en köpare? Jag tror de har ärthjärnor båda två, eller iallafall väldigt små huvuden, för hjälmen var i stl S. Hoppas de ser jävligt dumma ut. Kuken på dig, Dennis.

Pommes Frites.

Årets första löprunda, ja nog faktiskt den första på ett år eller så. Det är ju dags att skärpa till sig lite om man ska springa en halvmara nästa år. Det är lite skrämmande hur en hop svettgenomdränkta skavsårsdrabbade maratonmänniskor i Stockhôla kan leda en in på såna tankar när det dessutom är 30 helvetesgrader hett ute. Det måste ha varit värmeslag, men man kan ju inte balla ur nu. Det är ju tur att jag valde en halvmara iallafall. Och, det är tur att jag har hela hösten, vintern och våren på mig att ta mitt förnuft tillfånga.

What If Leaving Is A Loving Thing?

Ja, what if? If You Love Someone Set Them Free. Det finns en del varianter på temat, och jag tror på det. Så det gör jag nu; lämnar och släpper mig själv fri. Och den andre. Det kan bli svårt. Frågor jag ville ställa, svar jag hade hoppats att få ge - av dem blev intet. Det har varit ett långt avsked.

Snabba Cash.

Jag vill snorta mer koks, jag vill knulla mer och jag vill jetsetta mer på Stureplan. Synd då bara att jag bor i Skoghall och jobbar som undersköterska på sjukhuset i den intilliggande byn. Det fattar ju varenda kotte att det mest blir drömmar av det hela. Med allt nattmanglande på sjukhuset orkar man ju knappt med en vanlig spritochchipsförfest ens.

Guts.

Hur kan pölsa vara så gott? Det är ju så konstiga saker i, och inte ser det aptitligt ut heller. Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå hemligheten, och ännu har jag inte lyckats. Det kanske bara är så att vissa saker får man acceptera som de är, helt enkelt. Tänk, vad skönt om jag kunde nöja mig med det.

De komma från öst och väst.

Men inte för att sitta vid Jesus bord, utan för att äta upp våra grödor på koloniområdet. Mördarsniglarna. Om de hade letat efter frälsning så hade jag kanske förlåtit dem och låtit dem ströva på egen hand bland myggen och ösregnet i kväll, men nu verkade det inte vara fallet. En hel del kilon plockade vi ihop, snigelkommandot som samlats, som sedan fick förgås i en egen helveteseld. Må de brinna i evighet. Amen.