The Anchor In Me.

Kasey Chambers. En aussie girl som inte går av för hackor. Hitta dit och lyssna på hela Barricades and Brickwalls. Den som inte får en klump i halsen av Nullarbor Song, A Million Tears och This Mountain tror jag inte finns. Not Pretty Enough och If I Were You ingjuter lite jävlaranammajagskafanimigvisademävenomdetintehjälperettsmack i ett krackelerat hjärta. Rätt skönt även om det som sagt inte hjälper ett smack. Och I Still Pray, en fantastisk duett som man kan göra karaoke av tillsammans med en likasinnad. Det har jag gjort, och det var förbannat bra. Tyckte vi. Många gånger.

... och hon är sååå lycklig...

Fyfan, vad jag har det bra. Jag tog steget jag aldrig trott att jag skulle ta - jag flyttade till stan, och ångrar mig inte en sekund även om lägenheten är en styggelse i sig. Sovmorgon och bara hälften så långt tilll skolan som förut, en tôppkômpis snett över gatan bjuder på nystekt pannbiff, vin och viktigt prat, och sen är det bara att ragla hem en sisådär 50 meter. Så här vill jag ha det varje dag. Kanske blir jag vinalkis på kuppen, men det kan vara det värt.

Biceps.

Skolstart med snyggaste överarmarna på universitetet, kanske i hela Karlstadtrakten. Vi var flera stycken som inte kunde koncentrera oss på teori och metod idag. Jävlars.

Un-kär.

Min kärlek till huset i gläntan har svalnat. Knappt en blånande granklädd kulle eller ett glittrande vatten på vägen från Östmark. Bara en och en halv mil grusväg som gick i princip raktraktrakt. Och jag vill ju inte åka igenom det vackraste av alla landskap för att hamna i en glänta utan utsikt som skulle kunna ligga var som helst, även om huset var precis som jag hade önskat. Då tar jag hellre en heldag och sätter mig och tittar på utsikten nånstans i Rådom-trakten tills vidare. Där vill jag leva och där vill jag dö. Kanske lite kräset, men vaffan, det är ju jag som bestämmer. Jag vill nog hellre bo i utkanten av en skog, så att man ser lite annat oxå. Mina tre agenter med gott om tid (pensionärer) och känningar i norra Värmland är satta på fortsatt spaning. Kanhända ångrar jag mig när mäklar'n ska avsluta affären och ingen annan vill ha det. Påminn mig då.

Hmm.

Låt se, vilka är nu de sju dödssynderna nu igen? Jag har ägnat mig åt åtminstone två ute i skogen idag; girighet och frosseri. Jävlars vad mycket blåbär det är, och vad stora de är - som gamla hederliga spelkulor nästan, om nån minns dem. Jag höll på att aldrig komma hem. Blåbärssäsongen börjar dock gå mot sitt slut och jag lider kval. Mänskligheten borde straffas för att den inte tar vara på alla bär i skogen. Det skulle kunna bli den åttonde dödssynden, det, men den har jag inte ägnat mig åt. Inte idag iallafall.

Pust.

Avstyrde grannen lite snyggt vid sopnedkastet idag. Skönt. Det var nära att jag stammade, eller åtminstone darrade lite på stämman av obehag innan det var klart. Men nu är det gjort, och kanske är han inte ens min granne länge till. Om jag får flytta som det är tänkt, det vill säga.

SM.

Timo Räisänen vinner SM i förtvivlan med Mummy, och SM i jävlaranamma med i stort sett samtliga andra låtar.

Exi.

Jorå, här kommer ett nytt Tankar För Dagen, idag om människans villkor. Skulle kanske försöka ta betalt av SR för att jag marknadsför dem så hårt. Min läsekrets är dock lite för klen för det, skulle jag tro.
Nu ska jag ringa mäklar'n om ett litet hus i Torsbytrakten. Jag är kär.

Klokt.

Tankar För Dagen. Louise Bjurwill om ord. Och Tom Alandh, om solidaritet.

.

En lätt ångestgenererande lapp låg i mitt brevinkast efter hemkomsten från Paradiset igår. Min nya granne tycker att jag "gärna får sms:a om jag vill, det vore roligt. Nummer, kram.", och jag blev Aspergerförundrad och sedan förbannad. Vad betyder sånt där? Roligt? Kram???? Nej nej nej, övertramp - det är inte ok att krama mig för att jag lånat ut en kopp socker och sagt hej och välkommen till huset. Och varför sms:a när vi bor knappa två meter från varandra? Betydligt enklare och snabbare att ringa på. Och om jag vill? Vad säger de sociala konventionerna om sånt här, egentligen? Min omedelbara impuls var att säga till honom att "(vadfangördu, det här har jag inte bett om,) det vill jag inte", men så tycker inte alla att man ska göra, så det har jag inte gjort. Skicka ett sms och säga "tack men nej tack" - men jag vill ju inte sms:a. Alls. Det kanske inte ens betyder nåt särskilt, men varför då inte nöja sig med ett hej i trappen eller en vink i fönstret? Lämna det obesvarat? Det känns aldrig rätt att inte svara på tilltal. Uj. Nästan en fråga för Magdalena Ribbing, detta.

Att Hitta Hem, eller Förlorad Igen.

Nyss tillbaka från två och en halv dag i Mastkärr, Rådom, och jag är sjuk av längtan tillbaka allaredan. Jag vet inte vad det är, men det är nåt bakom heta hjärtat mitt som kommer fram där uppe. Grantopparna, vattnen, glittret eller finskt vemod, jag kan inte förklara. Men jag måste få komma dit igen.

Ånger.

Jag sade häromdagen att om jag fick leva om mitt liv så skulle jag vara en surfar- eller skatebrud. Det är inte för sent, sa någon, och det är ju sant, men jag har ångrat mig. Surfarbrudar ser fortfarande koolast ut, men nu vill jag hellre vara en hopprepsbrud. Kom att tänka på den gamla goda uppoppade versionen av Malcolm McLarens Double Dutch (som jag för övrigt inte hittar - nån som vet?), och i jakten på den ramlade jag över en hel del hopprepsakrobater här på nätet. Jisses. Om jag kan hitta några som vevar åt mig så ska jag banne mig börja direkt. Frivilliga? Vi kan turas om.

Fint besök.

Självaste farbror Joakim kom till lotten idag, en stukad fot till trots. Kaffe och kexchoklad hade han med sig oxå, och gud vad trevligt det var, och jag kände mig precis så där reklamaktigt god och glad. Och jag fick lite gjort oxå, fast mest innan JvA dök upp. Trimmade ner allt gräs som växt halvvägs till skyarna, planterade lite (en hel del, faktiskt) jordgubbsrevor till nästa år, vattnade komposten, skördade, och beundrade mitt eget arbete. Vad jag kan.

Spring.

Jag måste börja skumma runt mer på nätet! Hör här, bara.

Mon Dieu.

Ibland är det så skönt att komma hem. Vänner med barn och deras sommarstugor och vänner med barn i all ära, men vad trött man blir. En ettåetthalvtåring utökades raskt med två barn i åldrarna ett och tvååetthalvt och deras föräldrar. Trevligt, javisst, men vilket liv. Igår morse vaknade jag till en orkestermardröm i rostfritt, idag bara till allmän gråt har jag för mig. Nu känns det riktigt fint att komma hem till lilla skokartongen och bara vara tyst ett tag. Jo, det är sant, jag kan faktiskt vara tyst.

Träningsvärk.

Men det är det värt. Brännboll med jobbet; vårt lag vann så det visslade trots att vi bara var hälften så många. Jag var en jäkel till brännare, vilket fick kompensera det faktum att jag bara träffade bollen en sisådär två-tre gånger (varav en så rejält att en motspelare fick ett svullet finger). Men varför är alla brännbollsmatcher för korta? Jag har aldrig spelat en brännbollsmatch som har varit lång nog - inte ens när jag förlorat. Det borde vara ett minimum på fyra timmar, det är min åsikt. Nu återstår att försöka tvätta bort gräsfläckarna på kläderna. Goddag.