Att hitta hem.

Underbara Rut! Om P1:s sommarserie Heliga Familjen kommer ut som box ska jag fanimej köpa'n. Toppenprogram om tvåsamhet av ett gäng argumentkrängande påhuvudetställande bitterfittor av olika kön. Överstebitterfittan Maria Sveland låter sin ljuva stämma vara voice-over och jag vill aldrig sluta lyssna.

Baknykter.

Sitter ensam i ett vackert hus i en vacker miljö och hade sett fram emot det hela vårvintern och tänkt att det skulle bli så skönt, och så känns det bara - ensamt. Långt från vänner och bekanta, långt från det jag just nu helst vill göra, och farligt nära en examen från en utbildning jag just nu inte vill avsluta. Vill inte, ôrker inte, har ingen lust. Mitt hjärta spelar mig ett spratt, det är klart att jag vill, jag vill inte ha en examen hängandes efter mig som en klibbig hand. Klibbiga händer har jag haft nog av; en del dröjer sig envist kvar hur ogärna jag än vill. Det är ju satan oxå. Jag behöver supa skallen i bitar, jag har varit så intensivt nykter att jag blivit baknykter, ett otäckt fenomen som verkar dröja sig kvar i dagar. Just nu borde alla tycka synd om mig.

Fyttirackarns.

Vad jag har det bra. En heltrevlig dag med sovmorgon, lunch, fika på fika, sedan efterjobbetdryck som fortsatte i det nästintill oändliga med oändligt trevliga och underhållande människor. Och dessutom i dagarna lycklig ägare till en kolonistuga. Vårväder och glada kamrater vart ögat än når. Jag undrar stilla om jag kan ha det bättre. Det skulle väl vara en sovmorgon imorgon oxå då, men det blir det inte, det vet jag, för då ska jag upp och ratta en minibuss till Örebro i arla morgonstund. Måtte jag orka upp och göra mig en kopp kaffi iallafall.

Förfest.

När Annakin stickat några varv och

haschdimmorna lagt sig, var det äntligen dags för ett trumsolo.

En andra chans.

Jag vill nog ge Siesta! i Hässleholm en chans till, för se här! Vilket program! Är bara ljudet ok den här gången så förlåter jag alla skolkande skolungdomars fylla och fula kläder.

Bytt är bytt.

Baristan flyttade ut från lägenheten i Hôla och en thrash-trummis flyttade in. Mina grejer åkte upp på vinden med benäget bistånd från - bland annat - Jehovas vittnen, och nu kvarstår bara frågan "när-var-hur kommer Annakin att framleva sina dagar efter sista maj när andrahandskontraktet går ut?" Rafflande.

Love Is In The Air.

Elmo. En alldeles toktrevlig kombo av 60-talstrallande, hockeyrefränger och skränpop, och min kärlek är stor och total. Han bara måste ju vara bygdens son i Jokkmokk, pôjken.

Jaherregud.

Jag undrar om jag har en diagnos eller nåt: denna trevliga afton på krogen kommer en man fram till en av mina (manliga) vänner och pratar lite, varpå jag halar fram en stol för att han ska kunna sitta ned om han vill, men "nej, jag har en gravid tjej hemma så jag måste gå" blir kommentaren. Eh? Jag kanske fattade helt fel, men när började en framdragen stol kräva liknande motiveringar? Förvisso var ju mitt enda intresse om han ville skaffa barn med mig, nu direkt, där, i ett kanske oövervakat hörn av krogen, men ändå.
Ibland undrar jag varför jag inte är lesbisk eller helt enkelt går i kloster istället för att sitta på krogen i godan ro. Som om det vore alternativet. Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att män har en helt annan trygghet i att de är älskade än vad kvinnor har. Jominsann, det är förunderligt tydligt ibland. Jag tror jag spyr.

Mycket ska man höra.

Som till exempel det här, sagt av självaste uppspelaren vid en youtubeuppspelning av det till synes helt ofärgade klezmerbandet Räfven: "det är som jazz, fast svart".
Jo.

Vådan av ett långt hår.

Var hos frisören igår. Det var ett tag sedan sist, en sju månader sisådär. Dock infann sig, liksom sist jag var där (och gången dessförinnan), en känsla av att jag skulle kunna vara en okänd medlem i Europe. Det borde vara förbjudet att ha speglar framför kunden i en frisersalong. Frisörerna borde kunna ha nån vinkelspegelanordning på pannan så att bara de (stackarna, men de har ju åtminstone betalt) ser ansiktet på en istället. Eller så skulle man serveras en snabbverkande cocktail av läkemedel med antidepressiv verkan innan hårtvätt. Man kan ju bli självmordsbenägen för mindre än att tro sig vara John Levén's okände bror i 45 minuter. Huvaligen.

Jag har bestämt mig (nu igen).

Jag är så less på att känna skuld för att jag är otillräcklig. Här och nu vill jag gärna ha en känsla av att jag gör det jag kan, att det jag gör är bra, och att det måste vara gott nog. Tillräckligt. Jag vill känna mig tillräcklig. Därför ska 2008 skall bli året då min inre nedärvda spanska inkvisition (eller är det du, Luther?) förintas i sin egen helveteseld. Om det betyder att jag får brinna i evighet senare, så gör det ingenting.
Fan, vad skönt det känns.
Amen.

Julmust-junkie.

C'est moi. Vid en promenad över älven och en titt ner i dess isvattensörja tidigare idag etsade sig ett begär efter en brun, kolsyrad läskedryck fast i mitt sinne - vilket sinne vet jag inte, men det lär inte ha varit det sjätte för det tror jag inte att jag har nåt. Då hade jag antagligen inte behövt leta i hela stan för att få tag i en butelj, som jag nu fick göra. Inte en flaska sockerstinn must så långt ögat kunde nå; till slut gjorde jag det Cocacola drömmer om att alla ska göra på jul - köpte en cola istället. Fast Pepsi. Mest bara för att inte göra som Cocacola vill. Men se, innan jag hunnit korka upp uppdagades som en gåva från skyarna en flaska påskmust i den lilla jourbutiken (ty de var så serviceinriktade att de fortsatte leta trots att jag redan gråtit ut och gått därifrån med min cola) och jag blev inropad igen. På den dammiga läsken hade visserligen datumet gått ut men jag fick pruta ner den till vanligt matvaruaffärspris mot att jag inte skulle komma och klaga om jag fick ont i magen. Och det lovade jag att jag inte skulle. Lite får man ju tåla.

Domedagen.

Vad döljer sig bakom luckan i Annakins adventskalender? Du får en (1) gissning.

Oh Laura.

Ujamejen, den sitter som en skön snyting av förtvivlan mitt i solar plexus, Release Me. Men faktiskt gör det inte ont och jag blir inte gråtfärdig. Det är bra. Sånt där har jag haft nog av i år, tycker jag nu. Men snart är året slut så att jag kan börja om på ny självplågarkula om jag finner det nödvändigt. Tack och lov för det, hur skulle det se ut om jag gick omkring och tyckte att livet är så enkelt som det känns idag hela dagarna. Det går ju inte.

Morr.

Söta Sambassadeur skulle spela på K6 i fredags, och det gjorde de oxå. Men hugaligen, vilken trist tillställning. Först fick man vänta på bandet nästan hur länge som helst, och när de väl rev av sina låtar såg det inte ut som om de hade ens en tillstymmelse till själsliv. JA, det var verkligen synd att det inte var fler där än på en trist skoldans, men ett hej till publiken hade väl ändå inte varit att ta i. Jag blev faktiskt lite sne', jag. Men jag har lyssnat på dem idag iallafall. De gör ju ändå fin musik. Det måste vara den de tar sig runt på.

Ja, jag älskar även Ing-Marie Wieselgren.

Kanske har jag bara inte lyssnat ordentligt på sistone, eller så har ingen sagt nåt som berört mig på länge i Tankar För Dagen, ja förutom Patricia Tudor-Sandahl häromdagen då, såklart. Men idag så. Och beröring var faktiskt oxå temat för dagen. Jag vill ha mer beröring, på alla plan; åt mig och åt folket.

Ja, jag älskar Patricia Tudor- Sandahl.

Hör här bara.

Discofjolla.

Lite sent kanske, men The Way I Are med Timbaland är verkligen inte helt fel. Det hade jag inte en aning om. Snart börjar jag kanske lyssna på Da Buzz oxå.

Rökt.

Jobbar så hårt på att hålla kadaverdisciplin i skolan att jag är helt slut. Hoppas att det hjälper. Har knappt ens ork att skriva här längre, vilket kan vara ett bra tecken. Jag ska be att få återkomma.

Vänta Nu.

Kan Israel verkligen förklara Gazaremsan för en fientlig zon och sedan vilja skära av el- och vattenförsörjningen? Ja, uppenbarligen. Och varför inte? Vad ska palestinierna med elektricitet och vatten till? Varuleveranser kommer varken in eller ut, så det kommer ändå inte att finnas nåt att tillaga snart. Och tvätta sig när de ändå inte kan se varandra i mörkret, det är ju ingen idé. Nä, dör de inte av bristande hygien så äter de väl upp varandra. Smart drag. Det här har de verkligen tänkt igenom, Israel. Den slutgiltiga lösningen.

Ett Rätt.

Nu dricker jag varm choklad med vispgrädde. Det är gott.

En Sista Suck.

Köpte skinka lite senare. Den var "välpustad".

The Real Stuff(ing).

Köpte oliver idag. De hade "äkta fyllning".

Utekväll à la Måndag.

En vän uppmanade mig att gå ut, så då gjorde jag det. Och det finns ju lite att upptäcka när man är nyinflyttad i en stad man bott granne med i större delen av sitt liv. Jag tog mig en promenad åt andra hållet (igår tog jag ena hållet) på kvällskvisten och hamnade vid Löfbergs Lila, stadens flaggskepp och skamfläck i ett - bra att vifta med i marknadsföringssammanhang, men helst vill ingen dricka skiten. Men det var kul att kolla på kaffepakethanteringen med alla löpande band, grepp och kartongvikare. Bättre än tomteverkstan på julafton faktiskt. Och så luktade det gott oxå.

Utekväll à la Facebook.

22.40: inväntar kamrat.
22.50: angör Blå, dricker ett glas.
23.20: kamrat vill gå till Koriander.
23.30: angör Koriander, dricker ett glas, samt halva kamratens eftersom han får ont i magen och vill gå hem.
23.50: mellanlandar på BK för att kamraten vill ta med mat hem. Äter min mat i väntan på att kamratens tillbehör ska bli färdiga.
00.20: hemma igen.
00.40: begrundar min situation. Överväger att dra ner på stan igen, men vad fan skulle jag där att göra? Känner ju knappt en kotte och har svårt att traska fram för att bekanta mig med nya människor. Blir sne' på mig själv.
00.45: skriver blogginlägg och går och lägger mig.

Lars Lerin.

Han skrev så här, han (förutom att han målat en jäkla massa):
"Sjön var smal som en älv. Helikoptern landade. Och Jesus klev ur. Då blev jag så glad att jag vaknade."
Heja Lars!

Några Saker Jag Funderade På I Bilen Till Munkfors.

Varför det sägs att det är den andres förlust när det är en själv det gör ont i.
Varför Kansas uttalas 'kansas', och Arkansas 'ar-kanså'.

Facebook, eller Lillebror ser dig.

Som min käre bloggvän JB säger; nu är det alla lillebröders tur att se minsta lilla vink vi tar oss för om dagarna - utan att behöva se varandra överhuvudtaget. Sorgligt. Men oxå lite kul på nåt vis. Jag hoppas att det går över.

Det Kommer Bara Att Leda Till Nåt Ont.

Och det har det redan gjort. Flera gånger. Tack Säkert! för din klarsynthet. Kuken på't.

Smile Like You Mean It eller Le Som En Fotomodell.

Har idag genomfört mitt första (och förmodligen enda) modelluppdrag, för Karlstads Universitet. Det var roligt, och jag fick en kaffe, en halv macka och en biobiljett för besväret. Och äran och berömmelsen förstås. Jag kommer oxå att få en utbildningskatalog för hemskickad till mig när de nya kommer ut. Det här ska jag verkligen komma ihåg att ta upp i mitt CV.

Väder.

Hamnade i både ett vädermässigt och känslomässigt solregn idag. Samtidigt. Lars Winnerbäck och Miss Li sjöng från sin trackslisteplacering Om Du Lämnade Mig Nu under en promenad till kolonilotten. Ungefär så är det ju. Man andas i det tomrum som blir över.

Lördag förmiddag.

Stickar och stickar och stickar, men paljettgarnet tar aldrig slut. Tack och lov är det skönt att ta på, det färdiga resultatet, så om man blundar känns det ok. Alltid något. Och fint väder har vi. Det är oxå något. Kanske blir det en svamp/bär-exkursion under dagen. Eller inte.

Chattsugen?

Nej, det har jag inte direkt varit, men det kan ha sett ut så för den som betraktat mig logga in och logga in och logga in på msn ikväll. I själva verket satt jag hos grannen (nej, inte den grannen, utan den nya grannen superhjältinnekompisen) och drack kärleksdryck och åt ost med kex och hade en datorfri afton. Började oxå sticka på min låtsasadoptivfarmors födelsedagssjal i ett riktigt skräckinjagande garn med fluff och paljetter som hon själv valt. Mitt andra par sockor är redan klara, men de var ju bara stora nog att passa en tvååetthalvtåring. Och dessutom visste jag ju på ett ungefär vad jag gjorde den här gången. Ibland önskar jag att jag visste det lite oftare.

Moloken.

Fyfasen, idag är en sån där dag när jag bara väntar på att få bli 85 år och dö. Och igår var oxå en sån dag. Men bara för att allt ska vara riktigt überjävligt så kommer jag säkert att leva tills jag blir 150. Om jag kunde sälja (eller skänka bort) resten av mitt liv till nån som ville ha det (vad det nu skulle kunna vara för en desperat stackare) så skulle jag göra det nu.

Grabben med kaffe i.

Det bor en VM-barista i min lägenhet nu. Jag som velat ha en alldeles egen.

Grabben med choklad i.

Kexchokladkillen kom på fint besök igår igen, men med glass och i den nya lägenheten den här gången. Och vi var riktigt osunda och åt kakor och pizza och godis och drack läsk. Det är viktigt att en unner sej litte gôtt när det är hälja, det vet varenda människa som jobbat i äldreomsorgen i Värmland. Glassen får vi ta nästa gång, för den glömde vi alldeles bort.

The Anchor In Me.

Kasey Chambers. En aussie girl som inte går av för hackor. Hitta dit och lyssna på hela Barricades and Brickwalls. Den som inte får en klump i halsen av Nullarbor Song, A Million Tears och This Mountain tror jag inte finns. Not Pretty Enough och If I Were You ingjuter lite jävlaranammajagskafanimigvisademävenomdetintehjälperettsmack i ett krackelerat hjärta. Rätt skönt även om det som sagt inte hjälper ett smack. Och I Still Pray, en fantastisk duett som man kan göra karaoke av tillsammans med en likasinnad. Det har jag gjort, och det var förbannat bra. Tyckte vi. Många gånger.

... och hon är sååå lycklig...

Fyfan, vad jag har det bra. Jag tog steget jag aldrig trott att jag skulle ta - jag flyttade till stan, och ångrar mig inte en sekund även om lägenheten är en styggelse i sig. Sovmorgon och bara hälften så långt tilll skolan som förut, en tôppkômpis snett över gatan bjuder på nystekt pannbiff, vin och viktigt prat, och sen är det bara att ragla hem en sisådär 50 meter. Så här vill jag ha det varje dag. Kanske blir jag vinalkis på kuppen, men det kan vara det värt.

Biceps.

Skolstart med snyggaste överarmarna på universitetet, kanske i hela Karlstadtrakten. Vi var flera stycken som inte kunde koncentrera oss på teori och metod idag. Jävlars.

Un-kär.

Min kärlek till huset i gläntan har svalnat. Knappt en blånande granklädd kulle eller ett glittrande vatten på vägen från Östmark. Bara en och en halv mil grusväg som gick i princip raktraktrakt. Och jag vill ju inte åka igenom det vackraste av alla landskap för att hamna i en glänta utan utsikt som skulle kunna ligga var som helst, även om huset var precis som jag hade önskat. Då tar jag hellre en heldag och sätter mig och tittar på utsikten nånstans i Rådom-trakten tills vidare. Där vill jag leva och där vill jag dö. Kanske lite kräset, men vaffan, det är ju jag som bestämmer. Jag vill nog hellre bo i utkanten av en skog, så att man ser lite annat oxå. Mina tre agenter med gott om tid (pensionärer) och känningar i norra Värmland är satta på fortsatt spaning. Kanhända ångrar jag mig när mäklar'n ska avsluta affären och ingen annan vill ha det. Påminn mig då.

Hmm.

Låt se, vilka är nu de sju dödssynderna nu igen? Jag har ägnat mig åt åtminstone två ute i skogen idag; girighet och frosseri. Jävlars vad mycket blåbär det är, och vad stora de är - som gamla hederliga spelkulor nästan, om nån minns dem. Jag höll på att aldrig komma hem. Blåbärssäsongen börjar dock gå mot sitt slut och jag lider kval. Mänskligheten borde straffas för att den inte tar vara på alla bär i skogen. Det skulle kunna bli den åttonde dödssynden, det, men den har jag inte ägnat mig åt. Inte idag iallafall.

Pust.

Avstyrde grannen lite snyggt vid sopnedkastet idag. Skönt. Det var nära att jag stammade, eller åtminstone darrade lite på stämman av obehag innan det var klart. Men nu är det gjort, och kanske är han inte ens min granne länge till. Om jag får flytta som det är tänkt, det vill säga.

SM.

Timo Räisänen vinner SM i förtvivlan med Mummy, och SM i jävlaranamma med i stort sett samtliga andra låtar.

Exi.

Jorå, här kommer ett nytt Tankar För Dagen, idag om människans villkor. Skulle kanske försöka ta betalt av SR för att jag marknadsför dem så hårt. Min läsekrets är dock lite för klen för det, skulle jag tro.
Nu ska jag ringa mäklar'n om ett litet hus i Torsbytrakten. Jag är kär.

Klokt.

Tankar För Dagen. Louise Bjurwill om ord. Och Tom Alandh, om solidaritet.

.

En lätt ångestgenererande lapp låg i mitt brevinkast efter hemkomsten från Paradiset igår. Min nya granne tycker att jag "gärna får sms:a om jag vill, det vore roligt. Nummer, kram.", och jag blev Aspergerförundrad och sedan förbannad. Vad betyder sånt där? Roligt? Kram???? Nej nej nej, övertramp - det är inte ok att krama mig för att jag lånat ut en kopp socker och sagt hej och välkommen till huset. Och varför sms:a när vi bor knappa två meter från varandra? Betydligt enklare och snabbare att ringa på. Och om jag vill? Vad säger de sociala konventionerna om sånt här, egentligen? Min omedelbara impuls var att säga till honom att "(vadfangördu, det här har jag inte bett om,) det vill jag inte", men så tycker inte alla att man ska göra, så det har jag inte gjort. Skicka ett sms och säga "tack men nej tack" - men jag vill ju inte sms:a. Alls. Det kanske inte ens betyder nåt särskilt, men varför då inte nöja sig med ett hej i trappen eller en vink i fönstret? Lämna det obesvarat? Det känns aldrig rätt att inte svara på tilltal. Uj. Nästan en fråga för Magdalena Ribbing, detta.

Att Hitta Hem, eller Förlorad Igen.

Nyss tillbaka från två och en halv dag i Mastkärr, Rådom, och jag är sjuk av längtan tillbaka allaredan. Jag vet inte vad det är, men det är nåt bakom heta hjärtat mitt som kommer fram där uppe. Grantopparna, vattnen, glittret eller finskt vemod, jag kan inte förklara. Men jag måste få komma dit igen.

Ånger.

Jag sade häromdagen att om jag fick leva om mitt liv så skulle jag vara en surfar- eller skatebrud. Det är inte för sent, sa någon, och det är ju sant, men jag har ångrat mig. Surfarbrudar ser fortfarande koolast ut, men nu vill jag hellre vara en hopprepsbrud. Kom att tänka på den gamla goda uppoppade versionen av Malcolm McLarens Double Dutch (som jag för övrigt inte hittar - nån som vet?), och i jakten på den ramlade jag över en hel del hopprepsakrobater här på nätet. Jisses. Om jag kan hitta några som vevar åt mig så ska jag banne mig börja direkt. Frivilliga? Vi kan turas om.

Fint besök.

Självaste farbror Joakim kom till lotten idag, en stukad fot till trots. Kaffe och kexchoklad hade han med sig oxå, och gud vad trevligt det var, och jag kände mig precis så där reklamaktigt god och glad. Och jag fick lite gjort oxå, fast mest innan JvA dök upp. Trimmade ner allt gräs som växt halvvägs till skyarna, planterade lite (en hel del, faktiskt) jordgubbsrevor till nästa år, vattnade komposten, skördade, och beundrade mitt eget arbete. Vad jag kan.

Spring.

Jag måste börja skumma runt mer på nätet! Hör här, bara.

Mon Dieu.

Ibland är det så skönt att komma hem. Vänner med barn och deras sommarstugor och vänner med barn i all ära, men vad trött man blir. En ettåetthalvtåring utökades raskt med två barn i åldrarna ett och tvååetthalvt och deras föräldrar. Trevligt, javisst, men vilket liv. Igår morse vaknade jag till en orkestermardröm i rostfritt, idag bara till allmän gråt har jag för mig. Nu känns det riktigt fint att komma hem till lilla skokartongen och bara vara tyst ett tag. Jo, det är sant, jag kan faktiskt vara tyst.

Träningsvärk.

Men det är det värt. Brännboll med jobbet; vårt lag vann så det visslade trots att vi bara var hälften så många. Jag var en jäkel till brännare, vilket fick kompensera det faktum att jag bara träffade bollen en sisådär två-tre gånger (varav en så rejält att en motspelare fick ett svullet finger). Men varför är alla brännbollsmatcher för korta? Jag har aldrig spelat en brännbollsmatch som har varit lång nog - inte ens när jag förlorat. Det borde vara ett minimum på fyra timmar, det är min åsikt. Nu återstår att försöka tvätta bort gräsfläckarna på kläderna. Goddag.

O-De-La-Li.

Hoppsan, vilken dag! Inte så sjuk, bara jävligt hes och med en djup härlig rosselhosta. Brevbärar'n kom med den fine nye hjälmen jag köpt på annons. En hederlig kille som sålde den, inte som dummot i Småland (jag hoppas hans pappa får blomkålsöron av sin hjälm). Lunch i stan och eftersnack med kompisar från förr, sedan snabbsnurr i "nya" gallerian i väntan på ett påstanplanerat glas vin med nya kompisar. Gick in på de kvinnliga hemmapysslarnas hårdporrbutik Panduro - knappt en varelse av hankön därinne; de har ju Clas O med lite mer rejäla doningar mittemot - och reashoppade lite, ty jag planerar ju oxå att skapa ting en vacker dag. Lika bra att göra det med reamaterial för det kommer kanske ändå att vara oanvändbart. Sedan ett glas rosévin som det ska vara i sommar (vilket jag för övrigt inte förstår; ett gott vin är väl gott oavsett väder? Om man nu inte ska ha något annat som tillhör given säsong och lämpar sig särskilt väl till, menar jag). Hur som, detta glas växte sedan till en hel fin middag med efterrätt och allt, och det var sååååååå trevligt! Leve!

Men vet ni vad?

Jag har ju stickat klart den andra sockan. Klämde de sista femton varven (eller vad det kan ha varit fråga om) när jag satt här med min panodilstinna blick. Jag förstod för ett tag sedan att man som stickare kan drabbas av second sock syndrome, ett allvarligt tillstånd där man inte kan färdigställa eller kanske ens påbörja maken till den första sockan man stickat. Men jag tog mig ur det. Panodil är bra, helt enkelt. Sockorna ser inte likadana ut vid tårna (den första är finast), för jag mindes inte hur jag hade gjort - det var ju trots allt några månader sedan jag stickade sist - men de är ganska lika långa och breda, och har samma färg. Inte så illa för att vara första paret ut.

Borrelia-damen.

Har varit sjuk i några dagar. Riktigt ont överallt hade jag, men jisses, vad bra det är med Panodil. För jag mådde riktigt dåligt tyckte jag, men Panodil 1 g x 4 i några dagar tog ju bort nästan alltihop. Kanhända är det den där fästingen jag blev biten av för ett tag sedan som smittade mig med nån skit, annars är det väl en hederlig influensa. Nu är det bättre iallafall. Avvaktar provsvar.

Knark.

Jag /miss/brukar vidare: Tankar För Dagen. Nu med Lars Hillås.

Födelsedag - jaaaaaaa!

Med risk för att vara riktigt tjatig: Tankar För Dagen - igen.

Vemod.

Dragspel och grejer. Fint som snus det, och jag snusar ju inte ens. Här.

Väl Talat.

If I Leave You, It's For The Joy Of Coming Home. Det är fint sagt.

Döööh.

Sitter här och defragmenterar datorn - hittade knappen alldeles själv. Det är ju bra, men vad kan man ställa för diagnos på en som sitter och tittar på staplarna som knappt ens rör sig (så långsamt går det)? Det kommer förmodligen att ta resten av kvällen, ska jag sitta här och titta bara? Kanhända det, men jag ska försöka slita mig. Kanske sätter jag mig och nystar garn eller något annat ickeproduktivt. Milda makter, det är jag ju så bra på. Jag tror att jag skulle passa bra i ett fångläger där man får gräva en grop bara för att strax därpå fylla igen den - jag skulle antagligen inte tycka att det var ett dugg konstigt.

Lumorhumor.

Nattlig genomlyssning och recitation av Nationalteaterns fantastiska kommunistpropagandabarnpjäs Kåldolmar och Kalsipper tillsammans med en kollega. En enda liten mening räckte för att skicka oss på en samhällsomstörtande odyssé från Viskafors till Vietnam och hem igen till mammas famn. Jävlars, vad gôtt!

Mer Filosofi Åt Folket.

Vi tar ett avsnitt till då; Tankar För Dagen. För den som vill ha ett maraton eller välja själv finns hemsidan, andra kan förlita sig på min ypperliga urvalsförmåga. Eller nåt.

Humlan, skapelsens konung.

Repris. Patricia Tudor-Sandahl i Tankar För Dagen tål att begrundas. Om och om igen.

Här händer det grejer.

Till exempel att en granne nyss kom över och fick "låna" en kopp socker. Det har aldrig hänt mig förut, så det var roligt. Ett sånt grannskap har jag alltid velat ha. (Att han väckte mig gjorde inte så mycket, jag borde ju ändå ha gått upp för länge sedan).
Jag har varit ordentligt bakis och sömndepraverad oxå, och det var nog 15 år sedan sist. Det var inte roligt, men det var värt det. Jag tror att jag fick förmedlat det mesta (herregud, det tar ju aldrig slut!) av det jag behövde få ur mig. Eller att jag sade det åtminstone. Och allt jag sa menade jag - det var inte bara för att jag var full som han var min bäste kômpis - jag har ju försökt konstruera ett talarmanus för det här ögonblicket hur länge som helst. Vi får se hur det går.

Cardboard Men Are Strong...

...But Paper Can Be Torn. Allra sötaste The Lightning Seeds levererar hoppfulla ord på nattkröken. Sånt tycker jag om.

Tjaaaaa.

Här sitter jag och suger på lite vinrester från kvällen. Det var för jäkla trevligt, ämnesvalet till trots. Fem kvinnor med kassa relationer till sin mamma (vi skulle ha kunnat vara så många fler och det kommer defintivt att bli fler tillfällen för alla som inte var med i kväll). Två med egna barn, en i vardande, två utan. Själv beaktar jag att förbli utan om sannolikheten är mer än 75% att jag och ett barn får en dålig relation. Jag är ganska säker på att min mamma INTE vill att hennes barn ska ha en lika dålig relation till sin mor som hon hade till sin, och ändå är det kanske på väg att hända. Det vete fasen om det är värt risken.

Jag flytt' int'...

... just nu, men jag skulle bra gärna vilja ibland. Den senaste veckan har jag velat flytta till Ammerickat bara för att jag skulle vilja kunna vråla "hell yeah" utan att riskera skumma blickar. Till låten For Reasons Unknown med the Killers till exempel. Vill man höra den så kan man gå hit och lyssna och titta. Det borde alla göra.

Biten.

Första fästingbettet i livet. Underligt hur välbekant man är med sin kropp ibland. Man har så mycket prickar och fläckar man sällan tänker på, men jag såg att den där lilla dutten inte hörde till mig, vilket var en riktig iakttagelse. Nu är den borta, och det är bara att hoppas att det var en frisk liten jävel. Den som lever får se.

Pyjamaslycka.

Har vid 35 års ålder äntligen fått min första superhjältepyjamas. Spindelmannen pryder mitt bröst och jag drömmer om stora nät att fånga allehanda ting i. Onda som goda.

Existensmedium.

Tankar för dagen, nu igen.

Ärthjärna?

Det tror jag att killen som skulle sälja sin MChjälm till mig har. En annons som legat ute på Blocket en månad, jag ringer, vi avtalar köp, byter kontonummer och adress, och några timmar senare ringer han och säger att hans pappa (som han bor hos för att spara pengar till hojen) vill köpa hjälmen, så jag får inte köpa den längre. "Men, jag var ju först", sa jag, men det hjälpte inte. Hur kan det ta en månad för två som bor tillsammans att komma på att den ene kan sälja till den andre, och varför just idag när det nu verkligen fanns en köpare? Jag tror de har ärthjärnor båda två, eller iallafall väldigt små huvuden, för hjälmen var i stl S. Hoppas de ser jävligt dumma ut. Kuken på dig, Dennis.

Pommes Frites.

Årets första löprunda, ja nog faktiskt den första på ett år eller så. Det är ju dags att skärpa till sig lite om man ska springa en halvmara nästa år. Det är lite skrämmande hur en hop svettgenomdränkta skavsårsdrabbade maratonmänniskor i Stockhôla kan leda en in på såna tankar när det dessutom är 30 helvetesgrader hett ute. Det måste ha varit värmeslag, men man kan ju inte balla ur nu. Det är ju tur att jag valde en halvmara iallafall. Och, det är tur att jag har hela hösten, vintern och våren på mig att ta mitt förnuft tillfånga.

What If Leaving Is A Loving Thing?

Ja, what if? If You Love Someone Set Them Free. Det finns en del varianter på temat, och jag tror på det. Så det gör jag nu; lämnar och släpper mig själv fri. Och den andre. Det kan bli svårt. Frågor jag ville ställa, svar jag hade hoppats att få ge - av dem blev intet. Det har varit ett långt avsked.

Snabba Cash.

Jag vill snorta mer koks, jag vill knulla mer och jag vill jetsetta mer på Stureplan. Synd då bara att jag bor i Skoghall och jobbar som undersköterska på sjukhuset i den intilliggande byn. Det fattar ju varenda kotte att det mest blir drömmar av det hela. Med allt nattmanglande på sjukhuset orkar man ju knappt med en vanlig spritochchipsförfest ens.

Guts.

Hur kan pölsa vara så gott? Det är ju så konstiga saker i, och inte ser det aptitligt ut heller. Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå hemligheten, och ännu har jag inte lyckats. Det kanske bara är så att vissa saker får man acceptera som de är, helt enkelt. Tänk, vad skönt om jag kunde nöja mig med det.

De komma från öst och väst.

Men inte för att sitta vid Jesus bord, utan för att äta upp våra grödor på koloniområdet. Mördarsniglarna. Om de hade letat efter frälsning så hade jag kanske förlåtit dem och låtit dem ströva på egen hand bland myggen och ösregnet i kväll, men nu verkade det inte vara fallet. En hel del kilon plockade vi ihop, snigelkommandot som samlats, som sedan fick förgås i en egen helveteseld. Må de brinna i evighet. Amen.

Lost Highway.

Jag undrar vad man kommer att hitta i David Lynchs hjärna om han obduceras. Förmodligen något som ingen begriper.

I Have A Dream. (Martin Luther Kings Allra Våtaste Dröm, eller Bitter Subba Utan Annat För Sig)

Tänk om alla som parkerade cyklar i cykelställ skulle använda själva stället på det sätt det är tänkt och i den utsträckning det faktiskt går, istället för att ställa sig på jävla tvären med stödet och ta upp ett halvt cykelställ med EN cykel. Kanhända är det till och med ett lättare uppdrag för G.W.B att skapa fred i mellanöstern än att få folk att cykelparkera som folk. Satan. Godmorgon.

Jetstrimmor.

Rymdimperiets kungliga hovleverantör av låtar som får mitt inre att lyfta - Laakso - gör ett strålande jobb idag. Jag flyger högt och långt på en enda låt: Someone Somewhere. Den som tror sig se mig ser fel. Jag är utom synhåll för hela världen. Det här inlägget är det enda beviset på att jag överhuvudtaget varit i närheten av jorden idag.

Jaha.

Igen. Läste ut Karen Armstrongs Muhammedbiografi idag. Skriven i något slags motkraftsanda till Satansverserna en gång i tiden, vad det verkar. Vilken ädel och fin man han ska ha varit, Muhammed. Men al-Lah, så trist. Jag vill hellre ha teorier om snubbar som bara leker Guds Sändebud för att få de snyggaste tjejerna. Ungefär som Lena Anderssons uppmärksammade jesusporträtt i ett Sommar-program (i P1 såklart) härom året. Min ingifta hardcorefrireligiösa tremänning var riktigt upprörd för att de hade sänt ett sånt program - någon kunde ju tro att det var sant. Det kanske det är oxå. Eller inte. Men det genererar ju lite tankeverksamhet åtminstone.

Been Here All The Time.

Last Days Of April - har de verkligen varit här hela tiden? Och ingen har sagt något (så att jag har hört), utom musikmaestron? Ja, det har de uppenbarligen. Och var var jag?

Hedonism.

Morgonkaffe.

Det är väl för väl...

...att nåt bokförlag tog på sig uppgiften att ge ut Imperiet av Ryszard Kapuscinski på svenska igen. Jag såg den i bokaffären häromdagen. Just nu kommer jag inte ihåg vilket förlag det är, utom att det inte är Månpocket. Snygg blev den oxå, tycker jag. Lite sådär gammaldagsigt upptillkampsvartvitröd. Jojo, den kan man läsa flera gånger. Men man kan ju börja med en.

Städat.

Har dammsugit och det ser bra ut. Det känns inte alls tomt, utan faktiskt riktigt skönt. Det skulle förstås inte skada att svabba av de ynka ytor som jag framlever mina dagar på, men nån måtta får det vara. Jag har ju skött mitt hem i sjukt stor utsträckning idag. Om det blir pk med lågavlönade hembiträden en vacker dag så ska jag skaffa ett. Det kan bli trångt på 23 kvadrat, men hon kanske kan bo i växthuset och sköta lotten på sin lediga dag.

Och nu, mina kära vänner, blir det kaffi. Allt ska man behöva göra själv nuförtiden. När Vårdförbundet fått upp lönen lite åt mig skaffar jag nog en egen barista oxå.

Energi.

Oj. Jag dammar, plockar jordgubbar och lagar mat. Är det midsommarljuset? Skulle inte tro det, det är ju nästan mörkt. Och blött. Men, som favvo-Karin sa att de sa när hon var liten, det är för väl att det kommer ner så att man slipper gå upp efter't. Och som hon oxå sa: ja, det var det lilla roliga, nu är det lika långsamt igen.

Överraskning.

Idag har jag slagit mig själv med häpnad. Jag diskade OCH funderade allvarligt på att dammsuga eller till och med städa ordentligt. Men det gjorde jag inte - det är ju storhelg för bövelen. Om lusten kvarstår imorgon så gör jag det då. Annars kan det lugnt dröja i några månader till. Det är ju bara jag som ser skiten ändå, och kanske skulle jag rent av sakna den om den försvann. Vad tomt det skulle bli.

Midsommar.

Vad fasen, idag kom jag hem och upptäckte att det inte är midsommarafton förrän imorgon. Jag blev så matad med färskpotatis, sill (men den åt jag inte), jordgubbar och glad midsommar-hälsningar på nya jobbet att jag trodde det var storhelgs-OB redan idag. Det var det närmaste jag har kommit ett midsommarfirande på bra många år. Jag är helt enkelt ingen firare, så är det bara. En ny kollega frågade försiktigt om jag var "ensam". Det är jag ju (eftersom det sägs att "efter 30 är man inte singel, då är man ensam"), men det förklarar väl inte att jag inte firar midsommar? Eller jul? Eller gör det det? Kommer jag per automatik att börja äta sill och köpa julklappar till hela släkten om jag blir tvåsam? Ja kanske, för faktiskt köpte jag en födelsepresent (en eltandborste) till en pojkvän en gång och jag firade Hannukah med hela hans familj.
Well, den som lever får se. Till imorgon lär jag iallafall inte ha blivit oensam, så jag kan lugnt förbereda mig på en sillfri kväll och en ledig helg med en trave böcker. Skönt.

Orättvis.

Ja, såklart har jag varit det oxå. Jag åt en jordgubbe från min plantage igår, och den var inte tunnsmakig. För alla jordgubbar är ju inte det. Den här var både fin och god. Vad jag ville säga häromdagen var nog att jag uppskattar hallon mer för att [jag tycker att] de alltid är goda, till skillnad från jordgubbar som [jag tycker] bara är goda ibland. Jo, så var det jag menade. Då var det utklarat. Skönt. Man vill ju inte ha jordgubbarnas branschorganisation på halsen för att man uttryckt sig klantigt. Godnatt.

Sommar.

Årets första mogna smultron gick sitt öde till mötes i min matsmältningskanal idag. Det satt riktigt fint. Några jordgubbar är oxå starkt på gång - helt säkert kan jag få ihop åtminstone en liten tallrik den här veckan. Men jag väntar mest på hallonen, som förvisso dröjer men ser riktigt lovande ut. Hallon, det är grejer det, till skillnad från tunnsmakiga jordgubbar som bara ser fina ut.
Jag försökte döda en snigel igår oxå medelst dränkningsförsök i vattenkannan, men jag tror den simmade ut genom pipen, den illistiga jäveln. Iallafall kom det inte ut något snigellik när jag tömde kannan i växthuset idag. Kanske var det den som gått och knaprat på min fina nyutsatta portlak. Som hämnd. Det hade jag verkligen inte tänkt mig - jag ville ju bara döda den.

Upprepningar.

Vad är det som gör att en hel del filosofer ofta "stammar" på vissa ord, t ex "att att att", "ett ett", "så så så", "men men men men", "sitt sitt sitt", "som som som", "det det det" eller "vad vad vad"? HERREGUD - just nu tror jag att professor Per Baum i Filosofiska Rummet i P1 om värdeobjektivism sätter nytt filosofstamningsrekord. Och detta var ändå inte allt.

Katharsis.

Känslomässigt reningsbad med modern - vilken tid det tog, men vad skönt det var. Oj, vad jag tycker om samtal, hur uppslitande de än må vara. Hittills iallafall.

Men, tror ni inte...

... att jag hittat en självplågarlåt på Laakso's topplirarskiva Mother, Am I Good Looking? Jorå. Eller två faktiskt. Västerbron oxå, men främst The Death Of Us. Förvisso en höghastighetslåt, men det är bara bra. Det är svårare att gråta uppgivet till en snabb låt. Och nu ska jag ju inte gräva ner mig över mina tillkortakommanden en gång till. Det är ingen idé, för det kommer att bli många fler innan jag kommer härifrån. Vilken skit. Det är bara att lassa in.

Ont.

Då har man gjort nån besviken igen. Sin egen mor den här gången. Det kan tyckas vara ett konststycke att få en mamma att skämmas varje gång man visar sig ute bland folk tillsammans, men här har ni en som lyckas. Hver gang, men jag förstår aldrig riktigt hur eller varför. Det är inte roligt. Det är sorgligt och jävligt tragiskt. Jag går och drar nåt gammalt över mig och hoppas att jag vaknar till en splitter ny dag med en tjock, allomslutande och välsignande beläggning av teflon.

Vad trist.

Att vilja vara heroin chic men på riktigt se ut som en välmående sporttjej eller som en sa "som en zornkulla" (sic!).
Att vilja ha en punkrebellfrisyr men i praktiken ha hästsvans.
Att med all den tid man har för handen ändå inte orka bry sig riktigt.

Fuck them, go walk alone.

(Eller If I Had More Ears I Could Hear More Laakso)

Jo, så sjöng Laakso i Hässleholm. Och i Stockholm. Så här är det ju sedan en tid tillbaka: Laakso pekar, jag går. Ensam, om det behövs.

Listen to what Laakso's mama said.

Restlessness grows worse day by day, sa hon. Men egentligen kunde de kanske lika gärna sjunga om hur förträfflig en diktatur är som samhällsordning, om evig tvåsamhet eller vilken skit som helst, om de gör det i en låt som Worst Case Scenario, det har nog ingen betydelse. Med den låten försvinner alla tvivel i världen. Satans perkele, jag kan inte få nog.

Jaha-ja.

Den där fotbollsmatchen hamnade liksom i bakgrunden i afton. Vilket ju i och för sig är en bra bit längre in i förgrunden än de brukar hamna. Bara en massa mål, det är ju inget roligt att kolla på. Efter fyra hade man ju tröttnat rejält och för en bra stund sedan gått över till strykning och sårbarhetsmodeller. Det är inte varje dag en strykbräda har så stor attraktionskraft.

Tänk.

Idag känns det rent av som om jag kan vistas bland människor igen. Två chattar igång samtidigt och det är inte ens lunch ännu. Vad månde bliva av denna dag? Picknick kanske, en pava och fotbollskväll med superhjältinnekompisen och lillhjältinnan? Med dem kan man hitta på vad som helst utan att ha tråkigt, verkar det som (något som väl för övrigt är gemensamt för alla vänner). Jag gör't.
Dagens ledmotiv blir Worst Case Scenario med Laakso. Dammit, den är riktigt jävla skitbra!

Du vet att det är sommar när...

... du måste spotta ut insekter innan du kan säga hej till någon du möter på kvällen.
Jag längtar redan till hösten.

Prettokin Skywalker.

Jag läser Erich Fromm och grunnar på Kärlekens konst. I'll be damned om han inte är något på spåren där, herr Fromm.

Lite hjärnskador gör väl ingenting...

... bara du inte får skrapsår på handflatorna. Vishetens gudinna måste ha sagt ett sanningens ord till min granne som just gav sig ut på inlines - med handledsskydd men utan hjälm.

Kolonilotten - the place to be.

Där går tiden utan att man märker det, och svetten står som spön i backen på köpet. Lekte att tjälen just gått ur och satte potatis nyss, efter en hel eftermiddags seriöst läsande (jo, faktiskt). Om det vill sig väl kanske jag får färskpotatis när alla andra tar in sina gamla knölar för vinterlagring. Om inte så fick jag iallafall gräva lite.

Ännu en dag.

Bortslarvad. Slut. Över. Det är fantastiskt hur lite man kan få gjort om man bara anstränger sig en smula. Ibland är dagarna bara en transportsträcka mot kvällen, så att man får lägga sig och sova och glömma alltihop. Som nu. Jag går och lägger mig och glömmer att jag har en tenta på fredag som jag inte pluggat till, och att jag står på ständig standby för en eventuell botgöring, eller åtminstone en förklaring. Jag hoppas att jag får chansen. Någonstans inom mig har jag fått för mig att jag förtjänar det.

Annakin Tammerfors.

Undrar om jag inte är finne egentligen. Jag borde sitta i en bastu vid en sjö i skogen och lyssna på melankolisk dragspelsmusik hela dagarna. Men det gör jag inte. Jag lyssnar på Run med Snow Patrol istället. Bland annat. Hör själv så fint det låter. Video ingår även i dagens gratiserbjudande.

Annakin al Fakir.

Skoltrött. Helst skulle jag skita i de sista veckorna. Kanske göra som klasskompisen och ta studieuppehåll tre veckor innan terminen tar slut. Fasen, vad skönt det vore. Men det gör jag ju inte. Ty jag är en självplågare. Eller om det kan vara en gnutta självbevarelsedrift. Ibland vet jag inte riktigt vilket som är vad. Och det kan ju kvitta just nu. Jag bara gör't.

Sluttjutet.

Jorå, jag är utgråten - för den här gången. Men självplågarmusik är det svårt att få nog av. Hör bara på Snow Patrol's Chasing Cars (ni får videon oxå, hos Youtube). Kanhända det vackraste som gjorts i musikväg. Det räcker mer än väl.

Festival-syra.

Siesta! i korthet:

Något jag inte väntat mig att uppleva på en festival (eller någon annanstans):
Hudfärgade nylonstrumpor tillsammans med foppaskor (hur kunde foppasko-psykosen uppstå?).
En mängd människor bärandes (skitfula) glasögonbågar utan glas.

Något jag borde ha kunnat vänta mig att uppleva på en festival, men alldeles hade glömt/förträngt:
Överförfriskade människor dansandes fram i armkrok/bredd.
Trasiga skor och byxor som hålls samman blott av bärarens vilja.
Människor med dålig hållning.
(Företrädesvis) unga män med brallorna så långt ned att de måste gå bredbent för att inte bli barbenta.
Hello Kitty-mode.

Något jag uppskattade:
Laakso, Shout Out Louds, Miss Li, Ed Harcourt, Kristofer Åström. Att åka hem. Jesse Malin blir det inget giftermål med - han var skittrist.

I övrigt dominerade ett kasst ljud, med en bas som kunnat sätta igång vilket ileus som helst. Ingen kan ha gått hem från den festivalen med tarmparalys. Och det är ju bra.

10 mg.

En teori skulle kunna vara att just den mängden citalopram är det som behövs för att jag ska befinna mig i redbart skick. Till och med min cykel verkar vara beroende av medicin, för sedan jag slutade för några veckor sedan har reflexen i bakhjulet börjat vara i vägen när jag ska låsa cykeln. Det har den inte varit sedan jag började äta piller. Märkligt, det där.

Imorgon drar jag till Skåne för att gå på popfestival. Ensam. Märkligt det oxå.

It's not a love song.

Gå hit och lyssna på Song Beneath The Song (och de andra låtarna oxå). NU.
Konstigt hur viss musik kan göra en så totallycklig och totalnere på samma gång. Den låten skulle kunna vara ett helt liv lång utan att det gjorde något.

Bakom lås och bom.

Jag gör studiebesök på en låst psykiatrisk avdelning under helgen. Jag gissar att jag INTE kommer att jobba på ett sånt ställe i framtiden. Till det är jag alltför klen.

The essence of man.

Två små ord, så snubblande nära varandra:

1. prey [prei] verb, prey on jaga, leva på, utnyttja; plundra; tynga, tära på, prey on somebody's mind tynga någon

2.	pray [prei] verb 1 be /for om, för/, be om 2 åld. om jag får be

91 år

skulle mormor ha fyllt idag. Men hon dog i februari, innan jag hann skicka det där brevet jag haft på lut ett tag. Dagen till ära råkade jag välta ner en emaljtratt jag ärvt från henne på en fin assiett jag oxå ärvt från henne. Assietten gick naturligtvis sönder, i tre delar. Det skulle oxå kunna betyda något. Eller inte. Jag lekte att det var ett mariekex och att jag fick önska mig något, som man får göra när man knäckt ett sådant i just tre delar. Hoppas det funkar.

Evangelium.

Smaka där på ett av de vackraste orden i svenska språket. Ingen väckelse på gång, men jag har hamnat i ett Jesus-flöde just nu, med böcker och radioprogram:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_filosofiskarummet_070422060045.mp3
och Lena Einhorns bok "Vad hände på vägen till Damaskus?". Det kan man verkligen fråga sig.

Mitt favoritord på engelska är för övrigt "scaffolding", ungefär "byggnadsställning". Undrar om det betyder något.

Eller

kanske gifter jag mig med Jesse Malin istället. Inte bara för att han gjort bra musik utan för att han har släppt en skiva med namnet The Fine Art Of Self Destruction. Den skulle man kunna tro att han gjort just till mig eftersom den (och han) dök upp i mitt liv just när jag ägnat en hel helg åt att göra köttfärs av mig själv. Men idag, ja faktiskt redan igår, kunde jag se lite klarare på situationen. Ibland har jag verkligen anledning att tro att det finns en makt som sätter rätt saker i händerna på mig, efter att ha påmint mig om min enkla uselhet. Det är bara att tacka och ta emot och hoppas att jag finner nåd. Hos mig själv i första hand. Och den biten tror jag att jag rott i land just nu.

Taken By Trees.

Gå till http://www.takenbytrees.com/music/, klicka på Lost and Found. Fin låt, det.

No Illusions.

Helgens självplågarlåt, vacker så det förslår, hittar ni här: http://www.78saab.com.au
Den kan man köra på repeat i ungefär sex kilometer på cykel innan man börjar stortjuta, har jag räknat ut idag. Två gånger. Fan vad ont det gör att leva med sig själv ibland.
Tack, min nya superhjältekompis Anna-Karin, för att du bjöd på finfin chiligryta och vin och hjälpte mig på fötter idag. May the force be with you.

När jag blir stor...

... ska jag gifta mig med den som väljer soundtracket till Grey's Anatomy. Jo, det är faktiskt sant.

Bastubad och popmusik.

Ibland är det bra att ha en pensionerad pappa med bil i en sommarstuga långt bort. Då kan man slå två flugor i en smäll. Det tänker jag göra när det flödar som mest ur det musikaliska ymnighetshornet i Hässleholm. Tåg till pappa, inspektera ägorna och bada bastu med honom enligt gammal god sed (men se där; en tradition jag uppskattar!), låna bil under festivaltimmarna, hem och sova i en vanlig säng efteråt. Nästan som tretton rätt på tipset, det.

Häpp!

Kolla in den här: http://www.markan.se/siesta2007/artists.asp?id=artists
En lagom lång och inte alls dyr festival med en massa band man vill höra. Det är bara att vaccinera sig mot ungdomsfylla och åka till Hässleholm om två veckor, det. Jag gör't.

Ingen yatzy direkt.

Father forgive me, for I have sinned.
Hur säger man det på svenska egentligen? Sällan, eller rättare sagt aldrig, har jag sett eller hört en svensk bikt. Men nu är det kanske på tiden: jag har i lönndom anklagat en kär person för att vara en känslomässig dvärg (och sedan skoningslöst outat mig själv). Det är naturligtvis inte alls sant, men jag var arg och frustrerad, och dessutom har jag nog själv en släng av känslomässig gigantism inemellanåt. Inte mycket till försvar egentligen, men som han själv sa en gång: bara för att man är trettiofem betyder det inte att man inte gör ogenomtänkta saker. Det är så sant som det är sagt. Och jag var faktiskt bara trettiofyra på den tiden. Så förlåt mig.

För övrigt anser jag

att alla borde ta sig en lyssning på gamla goda högrysiga Ox4 med Ride. Fy ända in i helskotta vad den är bra. Den som inte gillar den får inte vara med.

200 meter.

Ungefär så mycket garn har jag använt till min första egenhändigt stickade ullsocka. En. Och den är inte ens särskilt lång. En jäkla tid tog det oxå, innan jag fått klart för mig hur man stickar en häl och sedan en tå. Ett halvår, närmare bestämt. Nu har jag ett halvår till på mig att sticka nästa innan det blir kallt igen. Det tror jag att jag klarar nu. Men först ska jag ha sovmorgon. Gonatt.

Miss i skapelsens krona.

Gud glömde att programmera in I Love You, You Imbecile med Pelle Carlberg i var mans hjärna. För jäkla synd det. Det skulle inte finnas krig om den låten kom alla till godo, det är jag helt säker på.

Ovilja.

Nästan synd att det är valborgsmässoafton idag. Jag är så nöjd med min musikmaskin att jag inte vill gå hemifrån. Men saker ska göras - laga fönsterruta i växthuset (som i sin helhet hängde på trekvart när jag kom till lotten igår), styra upp alla småkrukor fyllda med diverse grönska, och säkert nåt mer. Sedan blir det väl korvgrillning eller annat brasrelaterat. Och jag som inte har några traditionsuppskattningsgener, jag mest bara följer med. Korv med bröd är ju alltid gott.

Musiklycka No 2.

Musikmusan Magnus gör ännu en insats för mig och mitt musikliv. En stycken insnöad värmlandstös här. Moonbabies heter bandet, War on sound heter låten och den går runt runt runt här hela helgen. Inte en olycklig tanke på hela 23,5 kvadratmeter.

Tiotusenkronorsfrågan.

Nån gubbe i Uvvessa undrar efter det senaste döda studenter och lärare- dramat hur man ska kunna undvika dödsskjutningar i skolor i framtiden.
VARFÖR gav gud ammerickanerna rätten att bära vapen istället för en hjärna?

Konsumtionslycka.

Efter att ha köpt mig lyckligare igår fann jag den här artikeln i DN idag. Inte fel tänkt det där inte, men det är ju i och för sig inget nytt. Läs och lär.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=640879

Man kan även knarka P1 och få sig fyra minuters vishet till livs i ljudform om man lyssnar till Patricia Tudor- Sandahl i Tankar för dagen:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_tankarfordagen_070419070046.mp3

Fyllelycka.

Avslutade en praktikperiod igår och fick så fint omdöme att jag var tvungen att fira med en skjorta för femhundra spänn och en vardagsfylla med en kompis som inte sett en fylla på nära håll sedan hon fick barn tror jag. Och det var inte igår jag själv såg en fylla på nära håll heller, åtminstone inte min egen. Välförtjänt för oss båda, och riktigt, riktigt trevligt. Fler spontanfyllor med vänner åt folket är min önskan. Eller åt mig iallafall. Det händer på tok för sällan att jag blir full klockan tre på eftermiddagen en vanlig onsdag. Men så kanske det måste vara när man bor hela åtta kilometer från närmsta kotte man känner som man kan göra sånt med. Inte konstigt att det går bra för mig i skolan och att jag hinner tjäna drygt en halv normal (för min bransch) årsinkomst trots att jag pluggar på heltid. Jag har ju inget liv. Men jag har en blogg. Tur det.

Rufuslycka. Cykellycka.

Det var fasen vad mycket lycka det är i luften så här års. Nästan lite övermäktigt vissa stunder. Rufus Wainwright skönsjunger inför min stundade cykeltur till cykelverkstaden. Faktiskt hade jag mig en liten cykelolycka för några veckor sedan då jag och cykeln gled i skön harmoni några meter på en lång isfläck. Inte en skråma på mig, men hojen fick sig en rejäl törn baköver växlarna och jag har sedan dess tuggat mig fram genom tillvaron på en cykel som inte tål minsta belastning på pedalerna. Den där gamla skräckdevisen om att barn är mjuka och bilar hårda - vad betyder den egentligen? Jag har nu dragit slutsatsen att ju hårdare man är, desto mer skadad blir man när man får sig en smäll. Vi får väl se hur länge den teorin håller. Jag köper mig ändå en ny hjälm inför inlines- debuten idag.

Kaffelycka.

Inte mycket som slår en egenhändigt framställd finfin latte (serverad i mjölkskumningskärlet för att spara disk) efter en ruskigt effektiv tvättstuge- sejour på förmiddagskvisten. När jag blir stor ska jag bli strateg och kaféinnehavare. Jag kommer att servera finfint kaffe klädd i skärpförsedd sköterskerock och kilklack. Första hjälpen ingår.

Ankeborgs skräck.

Jag borde kanske försöka fixa till ett par (sol)glasögon som bara är så stora som såna där solarieögonskydd. Noterar att jag än en gång ser ut som en av busarna i Björnligan - fast tvärtom - efter en dag med glasögon i vårsolen. Det är bara att vänja sig, för det kommer förmodligen att kvarstå ända in i september. Större problem kan man ju ha, men jag har inga just idag.

Bukettlycka.

Tagit in första lilla buketten pepparmynta från kolonilotten och gjort te. Vackert gulgrönt som våren själv. Och som tulpanerna en arbetskamrat gick och köpte till mig på lunchrasten för att jag fyllde år igår. En dag som den här kan man bara vara glad.

Min stund har kommit.

Det är dags att erkänna. Jag är en P1-junkie. Kan liksom inte helt lägga av med att hämta hem program. Men jag späder ut dem med lite musik inemellanåt nuförtiden. Och jag har ju faktiskt kapat podcastlistan till halva längden. Och nu; vila till senaste podversionen av Konflikt. Jag bara måste.

Opp amaryllis!

Det här inlägget skulle väl egentligen postas i min och Fias mat- och inspirationsblogg, men eftersom den fortfarande bara är i sin linda (eller kanske rent av fortfarande bara i teorin) och jag ändå inte har nån kamera att ta bilder med så får det hamna här. Jag har en egenhändigt uppdriven amaryllis som blommar här. Lite sent förstås; det var meningen att den skulle blomma till jul. Men det hände inte ett dugg på alla de månader som gått sedan jag tog in den från kolonilotten i september, inte förrän härom veckan. Och nu har den två vackert artärblodröda klockor och två till på gång. Skam den som ger sig.

Svårt att slita sig

från P1 är det när man hör såna här små guldkorn : http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_tankarfordagen_070411011946.mp3
Fler såna åt folket!

Ajöss TV:n...

... och farväl P1. Jag har bestämt mig för att ställa upp tvn på vinden, den används alltför sällan för att den ska få stå här och samla damm. Och P1 ryker från podcast-listan en tid framöver. Det är FÖR mycket stress att se alla intressanta sändningar ackumuleras till en ogenomtränglig snårskog varje vecka. Nu blir det vårsol och lättsinne med P3 Svea istället. Kanske en matnyttig bok inemellanåt, men det får vi se. Ett bra beslut. Imorgon är en annan dag.

Fett- TV och en påse chippa

Finfina rön i Vetenskapsmagasinet för en mättat fett- älskare som jag.
Idag har jag för övrigt sett en invandrare i en vit Merca. Så nu måste jag tro på det; de finns. Säkert var han på väg till ett jobb han snott från nån etnisk svensk oxå. Gonatt.

Musiklycka

TACK Magnus för att du ledde in mig på musikspåret igen. Inget av det du hade på listan just nu, men ändå.
För övrigt har jag laddat ner några avsnitt av The little mosque on the prairie, en kanadensisk sitcom (skulle jag vilja kalla det) om en nyöppnad moské, inrymd i en småstadskyrka med brist på finansiella medel, och dess församlingsmedlemmar. Förmodligen ingen guldpalm i sikte, men rätt kul, med redneckterroristskräck och dagliga våndor hos muslimer av olika sekulariseringsgrad. Och lagom långa avsnitt oxå, runt tjugo minuter. Utmärkt att klämma in medan man vegeterar lite mellan viktigare göromål, eller kanske som tre-i-rad närhelst man har en stund över för lite lättsamhet. Solen skiner, det är dags att gå ut. Med mp3:an nära hjärtat.