Jaherregud.

Jag undrar om jag har en diagnos eller nåt: denna trevliga afton på krogen kommer en man fram till en av mina (manliga) vänner och pratar lite, varpå jag halar fram en stol för att han ska kunna sitta ned om han vill, men "nej, jag har en gravid tjej hemma så jag måste gå" blir kommentaren. Eh? Jag kanske fattade helt fel, men när började en framdragen stol kräva liknande motiveringar? Förvisso var ju mitt enda intresse om han ville skaffa barn med mig, nu direkt, där, i ett kanske oövervakat hörn av krogen, men ändå.
Ibland undrar jag varför jag inte är lesbisk eller helt enkelt går i kloster istället för att sitta på krogen i godan ro. Som om det vore alternativet. Maria Sveland skriver i sin bok Bitterfittan att män har en helt annan trygghet i att de är älskade än vad kvinnor har. Jominsann, det är förunderligt tydligt ibland. Jag tror jag spyr.