Baknykter.

Sitter ensam i ett vackert hus i en vacker miljö och hade sett fram emot det hela vårvintern och tänkt att det skulle bli så skönt, och så känns det bara - ensamt. Långt från vänner och bekanta, långt från det jag just nu helst vill göra, och farligt nära en examen från en utbildning jag just nu inte vill avsluta. Vill inte, ôrker inte, har ingen lust. Mitt hjärta spelar mig ett spratt, det är klart att jag vill, jag vill inte ha en examen hängandes efter mig som en klibbig hand. Klibbiga händer har jag haft nog av; en del dröjer sig envist kvar hur ogärna jag än vill. Det är ju satan oxå. Jag behöver supa skallen i bitar, jag har varit så intensivt nykter att jag blivit baknykter, ett otäckt fenomen som verkar dröja sig kvar i dagar. Just nu borde alla tycka synd om mig.