Men vet ni vad?

Jag har ju stickat klart den andra sockan. Klämde de sista femton varven (eller vad det kan ha varit fråga om) när jag satt här med min panodilstinna blick. Jag förstod för ett tag sedan att man som stickare kan drabbas av second sock syndrome, ett allvarligt tillstånd där man inte kan färdigställa eller kanske ens påbörja maken till den första sockan man stickat. Men jag tog mig ur det. Panodil är bra, helt enkelt. Sockorna ser inte likadana ut vid tårna (den första är finast), för jag mindes inte hur jag hade gjort - det var ju trots allt några månader sedan jag stickade sist - men de är ganska lika långa och breda, och har samma färg. Inte så illa för att vara första paret ut.