Här händer det grejer.

Till exempel att en granne nyss kom över och fick "låna" en kopp socker. Det har aldrig hänt mig förut, så det var roligt. Ett sånt grannskap har jag alltid velat ha. (Att han väckte mig gjorde inte så mycket, jag borde ju ändå ha gått upp för länge sedan).
Jag har varit ordentligt bakis och sömndepraverad oxå, och det var nog 15 år sedan sist. Det var inte roligt, men det var värt det. Jag tror att jag fick förmedlat det mesta (herregud, det tar ju aldrig slut!) av det jag behövde få ur mig. Eller att jag sade det åtminstone. Och allt jag sa menade jag - det var inte bara för att jag var full som han var min bäste kômpis - jag har ju försökt konstruera ett talarmanus för det här ögonblicket hur länge som helst. Vi får se hur det går.