Mon Dieu.

Ibland är det så skönt att komma hem. Vänner med barn och deras sommarstugor och vänner med barn i all ära, men vad trött man blir. En ettåetthalvtåring utökades raskt med två barn i åldrarna ett och tvååetthalvt och deras föräldrar. Trevligt, javisst, men vilket liv. Igår morse vaknade jag till en orkestermardröm i rostfritt, idag bara till allmän gråt har jag för mig. Nu känns det riktigt fint att komma hem till lilla skokartongen och bara vara tyst ett tag. Jo, det är sant, jag kan faktiskt vara tyst.